Är omöjligt att gå oberörd förbi

Jag kan inte bara gå förbi och låtsas som att jag inte ser, det går bara inte. Jag känner något för varje patient jag träffar. Jag blir berörd, jag blir en del av deras liv. Jag försöker släppa mina tankar när jag går ifrån sjukhuset och det går faktiskt bra. Jag känner mig instängd av att vara på ett sjukhus hela dagarna, jag får nästan svårt att andas. Det viktigaste är att behandla varje människa med respekt, att se dem i ögonen och faktiskt tala till dem och inte över huvudet på dem. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att mina patienter berör mej, men jag vet iaf att jag blir mer och mer tacksam för det jag har. Mina patienter gör också att jag känner mej behövd, jag fyller ett behov hos dom. Jag kan inte bli oberörd, jag kan inte bara stå vid sidan om och inte känna någonting. Jag vet att jag inte kan bota cancer, stroke, ms, parkinson, HIV men jag vet att jag kan göra ngt för att hjälpa några av personerna som drabbas och det gör jag genom att sätta mej på tåget nu varje morgon och gå in på sjukhuset och finnas där för mina patienter. Min motivation från och med nu kommer vara mina nuvarande och kommande patienter och tanken på att jag kan göra något för att få dem att må bättre. Det får mej att känna mej som en bättre människa.